A sort of a beginning…

Klockan är runt 19 en helt vanlig söndagskväll och jag känner för första gången på länge en slags ro i kroppen. Jag är tillfreds. I tre timmar har jag försökt att göra i ordning en odlingsplats i det nya huset. Ett hus vars tomt inte erbjuder någon form av trädgård. Rättelse: det finns en liten trädgård som har varit negligerad i många år. Då min mamma levde gjorde hon så gott hon kunde, och pionerna innehar en praktfull plats och överglänser allt i dess närhet.

Det är märkligt. Min mamma hade de grönaste fingrarna jag någonsin hade sett. En liten sketen planta som blivit köpt i matbutiken blomstrade under hennes omvårdnad och det fullkomligt välde över krukorna. Det är synd att hon de sista åren hade allt för lite ork för att pyssla med de hon tyckte mest om.

Mina fingrar är inte gröna, men det har inte stoppat mig från att försöka. För mig handlar det mer om terapi. Att kratta och dra bort ogräs. Tapetsera och måla. Använda kapsågen och förvandla obrukliga plankor till något ingen har tänkt på tidigare. Om försköning. Min styrka är att göra en plats mer vacker när jag lämnar det. En vacker tanke måhända. Jag är händig och stark, samt det viktigaste, jag är en kreativ själ. Jag ser möjligheterna med en plats oavsett i vilket tillstånd det är i.

Denna plats kommer att bli min mammas arv till världen. Allt det kreativa som hon gav mig som behöver får ett utlopp. Målandet, skrivandet, skapandet, växterna, maten och allt det som är gott.

E.

English

It´s around 19.00 a normal Sunday evening. For the first time in a long time I feel a kind of calmness in the body. I’m happy. For about three hours I have tried to place a gardening area in the new house. A house whose plot does not offer any kind of garden. Correction: there is a small garden that has been neglected for many years. When my mother was alive, she did as best she could, and the peonies held a magnificent place and glorified everything in its vicinity. It’s strange. My mom had the greenest fingers I had ever seen. A small plant that was bought in the grocery store flourished during her nursing hands and the pots where overwhelmed by the flowers. It is a pity that in the last few years she had too little energy to deal with what she liked most, when she should be in the prime of her years.

My fingers aren’t green, but it hasn’t stopped me from trying. For me, it’s more about therapy. To rake and pull away weeds. Wallpapering and painting is more of my strong suite. Use the cutting saw and turn those useless planks into something nobody has thought of before. About beautification. My strength is to make a place more beautiful when I leave it. A beautiful thought perhaps. I am handy and strong, and most importantly, I am a creative soul. I see the possibilities with a place no matter in which state it is in.

This place will be my mother’s legacy to the world. All the creative she gave me that needs an outlet. The painting, the writing, the creation, the plants, the food and all that is good.

 

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s